Polisrapport: November nånting tjugohundraåtta

Jahapp ja. I början av sommaren utsattes Wookisarnas reservat av vandalisering av uttråkade Ekiwooki-ungar. Det härledde till oro bland de tröga skogsdjuren som tydligen virrat runt i "civilisationen" och härjat.

Tur nog har alla nya intryck även skärrat bestarna som mest suttit under buskar och tystlåtet, lätt gurglande, mumsat på diverse blommor och godispapper. De spår de lämnat efter sig har inte uppfattats alltför missnöjt. Emellanåt verkar de till och med uppskattas för sin primitiva talang.

Ett mästerverk i repris:
De har nästan integrerats i samhället under sommarmånaderna. De har kört bil upp och ner genom sverige och hojtat förtjust åt de så fint lysande stadsljusen i nattmörkret.
De har skaffat hund och handväska. Cylinderhatt och blommigt förkläde.
De anpassar sig.

Jag måste lära dem att göra affärer å det snaraste. Charlataner och dankslagare utnyttjar deras godtrogenhet och byter till sig konstverk mot tobak, godis och rusdrycker. Dessa oskyldiga djur måste tyvärr förlora lite av sin oskuld och få ett affärssinne för att inte falla genom ekiwooki-samhällets sociala skyddsnät och plötsligt finna sig stå i gathörn och dansa till positivhalares envetna visa.

I skrivande stund har de byggt ett läger under bron mellan björkskatan och porsön. De har digitalbox och guitar hero. De har sammetsaffischer och katter.




Hunden trivs med att leva som en wooki så den har det bra. Wookisarna har det också bra verkar det. Men de är ofta lite vildögda som uppjagade av alla möjligheter till bus och äventyr utanför reservatets trygga gränser.
Jag ska hålla dem under uppsikt tills vidare. Ekiwookisar vet inte hur mycket de skulle sakna dessa milda bestar om de gav upp och försvann.
Wookikonst på Luleåkalaset: Jag finner det nödvändigt att leva som värsta snusmumriken, sittande i ett träd, vakande över mina dumma jättebebisar som grymtar och gurglar glatt medan sprayburkarna pyser betryggande i deras mjuka tassar.
Over and out.
//polisen

häjhäj